Förlossningsberättelse

Long time no see...

Det är kul att se att min blogg har kvar er trogna läsare, detta trotts att jag inte skrivit något på mycket länge! Men jag har tänkt ändra på det nu.
Nu när lillebror Tristan har kommit till oss!

Många har varit så nyfikna, helt plötsligt var han bara här. Så jag tänkte ta en snabb förlossnings berättelse...

Tristan är då född söndagen den 11 November 2012 ungefär 20 i tio på kvällen.
Förlossningen började redan på Tisdagen samma vecka med att jag började läcka vatten och ha regelbundna värkar. Vi åkte därför till BB och blev inlagda.
Jag fick en spruta i låret och en insomningstablett för att kunna sova så att jag enligt läkaren skulle orka föda innom de närmsta 48a timmarna... När jag somnar har jag ont, det rinner ur brösten pga att jag har onda värkar...
Men när jag vaknar morgonen därpå är allt som bort blåst... Happ tänkte jag... Ingen bebis idag iaf...
Jag fick veta att om inget har hänt på Torsdag så sätter dem igång mig då.
Och jg flyttas från förlossningen upp till kvinnoklinikens avd i väntan på igångsättning.
Har enligt ctg remsan regelbundna värkar fortfarande, men jag störs inte av dem.
Enligt en BM som undersöker mig är jag öppen 2 cm och hon tror att jag kommer föda dagen därpå.
Tikka åkte hem och sov under natten och kom tillbaka på Torsdags morgonen. Fortfarande har inget hänt och vi får prata med en läkare som säger att de måste ha blivit ett missförstånd, dem tänker inte sätta igång mig förän tidigast Lördag samma vecka.
HAPP tänker vi, har vi blivit lurade? Skojjar någon med oss? Vi har alltså trott att vi ska bli föräldrar snart och nu är de TIDIGAST Lördag dem sätter igång mig om jag inte föder själv innan. Jag får ryck och ber om att få åka hem och sova hemma till på Lördag..
På Lördag morgon är vi riktigt spännda och förväntansfulla. NU ska jag sättas igång på riktigt. Allt packas med och vi har sovit som stockar hela natten.
Väl på förlossningen så ger dem mig dropp för att ge mig starkare värkar. MEN, inget händer...
Morgon blir kväll och dem bestämmer att vi ska åka hem och sova och komma tillbaka dagen efter istället och börja igångsättningen med en tablett istället.
Nu är vi lagom frustrerande och är ledsna och upprivna. Vi accepterar läget och åker hem ÄNNU en gång...
Vi vaknar på Söndag morgon, och jag säger till Tikka att OM jag inte startar med hjälp av tabletten kommer jag kräva att dem snittar mig. Han håller me och förstår min frustration.
Vi åker till förlossningen, vi ber och hoppas att det är sista gången och att vi kommer att komma hem MED en bebis nästa gång vi åker hem.
När vi kommer till förlossningen den här gången är jag riktigt upprörd och förbannad, säkert alla hormoner och all förväntan spökade. Jag konfronterar läkaren om allt jag behövt uppleva under veckan som gått och han förstår inte alls hur de kunnat vara så jobbigt att tro att man ska bli igångsatt två gånger tidigare men dem inte gjort de eller att de inte har fungerat.
Iaf så får vi ett rum och jag byter om, dem sätter in tabletten och vi väntar, och vi väntar. Klockan blir ungefär halv sju innan en ny Bm som precis gått på sitt pass den kvällen kommer in och undersöker om tabletten har fungerat, vilket den SÅKLART inte har. Hon frågar om vi ska ta hål på hinnorna och se om de händer nånting. Och ja, de vill jag gärna.
Det tas hål på hinnorna, och efter ungefär en kvart börjar jag få täta, starka och jätte jobbiga värkar.
Jag får lustgas och blir tvärhög av den haha! Tur de, för smärtan va GALEN. Efter en timme undersöker dem mig och jag är då uppen nästan 8 cm och frågar om jag vill ha bedövning trotts att de är så nära och kanske inte hinner hjälpa. JAAA ge mig vad som helst skriker jag och en narkosläkare kommer snabbt som tusan in och lägger en spinal bedövning. Jacg fick den istället för EDA då den aldrig skulle hinna ta ändå.
Tyvärr så tog inte spinal bedövningen heller för undertiden jag ligger som en boll och får nålen i ryggen, går förlossningen över i nästa fas.Utdrivningsskedet. När jag ligger där som en boll och får blackouts av smärtan så känner jag hur hela kroppen börjar krysta och de trycker på nedåt.
När bedövningen är lagd vänder dem mig på rygg och jag börjar krysta. Mamma kommer strax efter det och efter ett tag, när huvudet är halvt ute hinner barnmorska precis hjälpa till och får tag i Tristan och drar ut honom.
Bm lägger upp honom på mitt bröst och vi bara tittar på varandra.
Känslan var helt underbar! Så fantastisk...
Jag var mamma IGEN. Till världens finaste Tristan.